Krönika Näringsliv i norr: “Men varför…”

Men varför…

En vald del i mitt dagliga arbete är att stötta arbetssökande (i bland arbetslösa och i bland personer som vill vidare till någon annan sysselsättning). I denna del tänkte jag i dag fokusera på de arbetslösa.

Jag anser att för att vara bra på mitt arbete måste jag löpande utveckla min kunskap från både den arbetssökandes sida och de anställande företagens sida. På så sätt kan jag tveklöst, på bästa sätt, ge goda råd till båda parter.

Risken med att, som i denna krönika, beskriva mina upplevelser från de arbetsökandes sida är att missuppfattas men självklart finns det alla sorts människor även i denna kategori och syftet med en krönika bör väl vara att även skapa debatt.

Jag tänkte i dag fokusera på de långtidsarbetslösa.

Många av de människor jag möter i denna kategori har tyvärr fått vara för länge i detta tillstånd vilket fått konsekvenser för dem som personer. Det kan vara allt från ekonomiska problem till personliga problem som med t.ex. självkänslan. Varför de varit i denna fas i livet under en längre tid finns det många som har åsikter om rent samhällsmässigt och kan också vara väldigt individuellt vilket är inget jag kommer att ge mig djupare in i just nu.

Det jag däremot kommer att beskriva är min personliga upplevda verklighet och erfarenheter efter att ha arbetat med denna kategori människor. Jag tar dock ingen åsikt om vad som är rätt och fel eftersom alla dessa människor är myndiga och gör sina egna val.

Det jag upplever ofta saknas i denna grupp av människor är följande:

  1. Med detta menar jag att många, främst unga, upplever att incitamenten att kliva på ett arbete saknas. Ofta bor denna kategori hemma, får viss (dock ofta mycket begränsad) ersättning utbetald av försäkringskassan varje månad som utvecklingsersättning eller aktivitetsstöd. När pengarna tar slut så får de tillskott av sina föräldrar. Jag har hört många som uttryckt precis detta och citat: ”visst, har man ”tillräckligt” med pengar att röra sig med så varför överanstränga sig.” slut citat.

Ser man däremot till den äldre delen av långtidsarbetslösa så har ofta drivkraften avtagit på samma sätt som det ofta sker när en person går i pension. D.v.s. efter en tid så börjar ett tandläkarbesök på en halvtimme under dag betyda att den dagen redan är ”fullbokad”. D.v.s. man går ner i ett lägre tempo och har man dessutom provat skicka in ett gäng ansökningshandlingar utan resultat så är det lätt att tappa drivkraften.

  1. När denna kategori personer så småningom landar i olika typer av arbetsmarknadspolitiska program så börjar plötsligt någon ställa krav på dessa. Man förväntas komma i tid till möten, höra av sig om man fått förhinder och börja aktivera sig. Många i denna kategori blir mer eller mindre tvingade till dessa program och personligen tycker jag att det är bra att man tvingas till aktivering på något sätt. Det jag däremot upplever brister inom är på vilket sätt dessa personer får möjligheten att välja sina aktiviteter själva. Och här kommer mitt första ”varför”. Varför i hela världen får inte Arbetsförmedlarna, som oftast är väldigt engagerade och samhällsintresserade personer, den tid och kunskap som behövs för att på ett bättre sätt ”sälja in” syfte och mål med de olika programmen i stället för att de människor jag möter inte vet vad som ska hända i det aktuella programmet, vad de gör där och vad som är målet. De flesta, om inte alla, jag möter som får frågan av mig ”Vet du varför du är här?” svarar helt enkelt ”nej” på den frågan.  Varför har dessa heller inte fått möjligheten att själv välja vilken leverantör (om det finns flera som levererar liknande tjänster) de vill använda sig av? D.v.s. genom lagen om valfrihet (LOV).
  2. Bondförnuft. Ja, det är ett hårt ord i dessa sammanhang men det jag menar är att jag upplevt följande exempel. Varför är det som så att:

 

  1. Personer hör inte av sig alls om de inte kan komma på ett möte utan man får ringa och jaga.
  2. Personer sms:ar klockan 15:30 på eftermiddagen och säger att de försovit sig och just vaknat och därför missat den utbildning som pågått sedan nio på morgonen.
  3. Personer kommer på bokade möten men sitter och gäspar konstant alternativt halvsover.
  4. Personer gör inte överenskomna uppgifter.
  5. Personer sms:ar eller mailar efter midnatt för att de inte kommer håg den uppgift som skulle göras till mötet klockan nio på morgonen och som var beräknad att ta ca två till tre dagar att göra.
  6. Personer kommer med ursäkter som är direkta uppenbara lögner.
  7. Personer uppträder och agerar inte i närheten av professionellt och konstruktivt i grupp och skaffar sig på så sätt inget gott rykte i övriga gruppen med möjliga framtida referenser.
  1. Många har helt enkelt inte tidigare behövt fundera över att hitta en sysselsättning. Ofta har det bara löst sig tidigare i karriären alternativt har man aldrig haft ett arbete och kanske inte har stödet hemifrån i hur man bör gå tillväga. Jag anser att både grundskola, gymnasiet och universitet måste införa obligatoriska ”jobbsökarkurser” där man tar hål på att man måste kunna skriva CV för att få arbete och ge eleverna/studenterna praktiska verktyg och verklig kunskap på hur man går tillväga. Varför är det inte så?

 

Vill du ha hjälp med dessa eller andra frågeställningar inom rekrytering och personal, vad har du för egna erfarenheter och tankar inom detta område? Antingen som arbetssökande, anställd eller arbetsgivare. Maila gärna dina utmaningar, erfarenheter, frågor och åsikter till mig.

Peder Hansson
AB Terminalen

 

Peder Hansson är ägare av och rekryterare samt HR-konsult på AB Terminalen som har sitt huvudkontor i Luleå men arbetar över hela Sverige samt inom EU. Peder är även en flitigt anlitad föreläsare och konsult runt kompetensförsörjningsfrågor. Du når honom på peder.hansson@terminalen.nu eller telefon 0730-26 80 30.